Thérése blogg

på tillväxt…

Dålig Bild, men ni får tro mig på mitt ord…

Okej, jag ska erkänna… har alltid trott att folk överdrivit när dom beklagat sig över allt hår dom tappar efter graviditet, jag menar HUR mycket kan man tappa?! Tydligen åt helvete mycket… Men nu ska jag bekänna en sak till… När det gått tre månader efter Elliott var född och jag fortfarande inte börjat tappa hår så trodde jag att det inte skulle hända mig och jag började malla mig och tänka att jag tillhörde dom sällsynta lyckliga få som inte skulle göra det. Men tji fick jag! För herregud så jag tappat hår de senaste två månaderna! Jag har täppt till vårt avlopp efter varje gång jag duschat och det har legat hår precis ÖVERALLT. Men nu har det äntligen lugnat ner sig och det är på tillväxt. Men jag vet inte om jag är gladare för det… nu har jag istället som en matta av piggsvinshår över hela huvudet som liksom står rätt upp och får mig att se lite… mysko ut? Jag säger då det, det här med graviditet överraskar en långt efter att den är över…

krämpor

Jag tycker jag klarat mig ganska bra rent fysiskt efter graviditet och förlossning då jag väger som innan, tre månader efter, samt har ett ärr efter kejsarsnittet som ser riktigt bra ut. Men det jag har märkt som det är en stor skillnad på är mina knän… Jag hade redan innan graviditeten ont i knäna då jag bröt mitt högra på tre ställen när jag var tolv och därmed fick lite men samt har överbelastat det vänstra eftersom jag blivit svagare i det högra. Men jag hade lärt mig att leva med den smärtan och det var inget jag direkt led av. Nu däremot har någonting hänt och jag känner mig som 90 år då jag ska resa mig från soffa eller golv, det tar emot något fruktansvärt och gör riktigt jäkla ont. Tog upp det här med barnmorskan på återbesöket och hon sa att det kan bli så för vissa efteråt när hormonerna ska lämna kroppen. Att det då på något mystiskt vis sätter sig i leder och muskler och orsakar smärta. Har aldrig hört om det tidigare så jag är lite förvånad, förhoppningsvis ska det gå över och under tiden ska jag ta kontakt med en sjukgymnast. Hoppas på att det hjälper, vill vara en frisk och smidig mamma till Elliott.

försökskanin

Tyvärr, tystnaden på bloggen betyder tyvärr ingen bebis – än. I söndags kväll började jag känna av lite värkar efter att vi varit ute och käkat indiskt och sen gått på bio och sett Hanna. Låg sen hela natten i nån halvdvala med värkar som kom några gånger i timmen. Gick upp samtidigt som Niklas åkte till jobbet och fortsatte att ha lite värkar till och från fram till klockan 12. Då blev dom fler och kom cirka var tionde minut för att sen komma var femte minut från klockan 18. Då hade Niklas kommit hem från jobbet och vi trodde då båda två att nu har det verkligen satt igång! Så det var bara att vänta på att värkarna skulle övergå till de magiska med tre minuters mellanrum så man får åka in. Men det hände liksom inte… Fortsatte att vara var fjärde-femte minut och jag var nu rejält trött av att inte ha sovit nåt. Men vid 01:30 på natten fick vi komma in till SÖS för en liten undersökning, dom kollade CTG och att allt var okej med bebis och undersökte hur långt jag kommit i förlossningen. Vilket visade sig vara en ynka centimeter. Fick med mig värktabletter hem samt sömntablett (som jag aldrig tog, kändes som så mycket…) för att jag skulle kunna sova lite och så trodde dom att värkarna skulle ta sig under dagen så vi kunde komma in. Vi kom hem vid 04 och gick och la oss, jag full av tabletter, och hoppades att vår lilla bebis ville titta ut sen. Jag låg sen natten med värkar men försökte halvsova emellan och vaknade sen vid 07 och spydde, inget konstigt med det då jag gör det titt som tätt. Brukar då bli bra och kunna käka frukost vilket jag började med även denna gång. Hann tyvärr inte så långt så hade allt kommit upp. Sen fortsatte det så hela dagen, precis ALLT jag fick i mig kom upp, minsta lilla vattendroppe. Försökte ett tag med att bara ta en tesked vatten per kvart men även det fick jag upp. När klockan var 18 på kvällen (tisdag) hade jag inte fått i mig mat sedan kvällen innan och vätska på nästan lika länge. Inte en endaste liten droppe hade jag fått behålla längre än nån halvtimme. Hade dessutom samtidigt legat med värkar var femte minut under hela tiden. Jag var trött. Uttorkad. Hungrig. Matt och totalt slut. Mina värkar som jag tidigare kunnat hantera kändes nu helt omöjliga och mitt goda humör var på väg bort. Nu började dom på SÖS som vi haft kontakt med hela tiden bli lite oroliga så dom tyckte vi skulle komma in, speciellt eftersom mina värkar nu avtagit drastiskt – antagligen som en följd av att min kropp inte hade något kvar att ge. Fick komma in och dom satte dropp med sockerlösning på en gång, kollade CTG, tog lite prover och började diskutera med doktorerna vad dom skulle göra med mig. Hade nu haft värkar i 46 timmar men inte öppnat mig mer än 2 centimeter, hade dessutom stor vätskebrist och mina värden i övrigt låg väl inte på topp.

Fick då veta att dom håller på med en studie här på SÖS med just oss vars latensfas blivit väldigt, väldigt lång. Dom har olika metoder dom använder sig av vid dessa fall men vet inte vilken som är absolut mest effektiv, vilket den här undersökningen ska hjälpa till att ta reda på. Vill man vara med i den så finns det två olika alternativ som man kan få, vilken av dessa du får väljer du inte själv utan blir slumpmässigt vald den ena. Alternativ 1 är att dom sätter igång dig och att du samtidigt får epidural (jag kan få det om det gått 10 timmar sen jag tagit min spruta vilket jag gör 07 varje morgon). Alternativ 2 är att dom vill få dig att vila och att värkarna ska stanna av i 8 timmar. Du får då en spruta som hämmar värkarna, en morfinspruta samt alvedon. Efter de 8 timmarna kollar dom upp dig och förhoppningsvis kan då värkarna komma igång av sig självt igen efter att kroppen fått vila eller så kan dom sätta igång dig. Värsta scenariot är att allt stannat av och du får åka hem. Jag blev tilldelad alternativ 2 och har nu sovit sen 23 i går kväll. Tyvärr är det sängbrist här så Niklas ”sover” i en fåtölj och min säng är en förbannat hård undersökningsbrits. Att sova på en sån i 8 timmar, med eller utan morfin, är en omöjlighet så jag har tyvärr legat vaken sen 03. Dom vill inte ge mig något mer så det är bara vila i så stor utsträckning som möjligt som gäller. Har inte haft några värkar, mer än nån enstaka när jag rört mig för mycket, och känner mig ändå utvilad tillsammans med det dropp jag fått. Började känna mig betydligt bättre i går kväll och blev till och med hungrig! Så vi fick in te och mackor innan vi skulle sova och det smakade himmelskt! Det första jag fått i mig på 24 timmar stannande kvar i ungefär 15 minuter… Har sen under natten/morgonen provat med lite vatten men allt kommer upp på en gång. Trodde droppet skulle ha gjort att jag fick ha lite kvar… men icke alltså.

Så nu sitter jag och väntar på att dom ska ha en utvärdering när de 8 timmarna har gått så får vi se hur läget ser ut då. Jag hoppas ju självklart att värkarna ska komma igång igen eller att dom sätter igång mig så det här får ett slut nångång. Att bli hemskickad nu skulle kännas som det värsta… Men vi håller tummarna!

i dag gäller det..?

En 40 veckor stor mage, inte så stor skillnad från vecka 35..?

2 juli och i dag är det alltså sagt att lillen ska komma ut. Men jag tror ju inte riktigt på det, då ska allt sättas igång och vara avklarat inom 11 timmar. Inte troligt… Men med oss som föräldrar, som är totalt oförmögna att komma i tid till någonting, så vore det ju att hoppas på för mycket att han faktiskt hittade ut i tid. Nä, mer sannolikt att killen blir några dagar försenad. Vilket väl är helt okej, än går det väl ingen jättenöd på mig även fast värmen gör att jag inte är supereffektiv.

I går var det däremot inte kul, herregud så kvavt det var! Jag låg inne hela dagen och inte förrän efter 19 så drog Niklas med mig ut på en timmes promenad, då var det väl inte jättesvalt men det funkade ändå. Och det var riktigt skönt att få röra på sig, lederna har en förmåga att stelna till nu… Mina fingrar ser däremot helt bananas ut efter en promenad, så svullna att jag inte ens kan knyta ihop handen. Den biten kommer jag väl inte riktigt sakna sen…

Att jämföra med mage i vecka 35