Thérése blogg

Förlossningen

Det första jag fick äta (och behålla) sedan söndag kväll smakade ljuvligt…

Hade totalt glömt bort att jag redan berättat en hel del om vad som hände innan förlossningen här, hur kan man göra det? Visst att jag var trött och lätt drogad vid tillfället men ändå, troligtvis så har det hänt så mycket senaste dagarna att det här hamnat längst bak i skallen. Men då har jag ju en del avklarat och ska väl gå in på de mer saftiga bitarna…

Jag slapp i alla fall bli hemskickad! Mina värkar var ganska små när jag vaknade och kom väldigt sällan så läkaren bestämde att ge mig dropp för igångsättning så att det skulle bli ett slut på det hela och en bebis komma ut! Kändes så skönt för både barnmorska och undersköterska var så taggade då vilket triggade igång mig och Niklas också, det skulle ske i dag! Droppet verkade ganska snabbt och värkarna kom igång vilket till en början kändes helt okej. Öppnade mig till fyra centimeter ganska snabbt och varvade med att sitta på en boll och gå med gåstolen, att ligga tyckte jag absolut inte om. Det värsta var att jag fortfarande mådde konstant illa (dom satte in dropp igen) och spydde mellan värkarna eller mådde så illa att jag då satt med en pappåse och djupandades i den. Det blev då ingen paus för min del utan jag ”jobbade” hela tiden med något vilket slet väldigt mycket. I vanliga fall får man ju liksom en välbehövlig paus, som jag då missade… Men jag klagade faktiskt inte en enda gång utan kämpade på! Vid 12-tiden, när jag hade ganska ont, så skickade dom iväg Niklas för att köpa sig en ordentlig lunch, han hade fått mackor och annat men behövde riktig mat. Han var väldigt tveksam till det hela men stack till slut iväg. Och hjälp vad ensamt det blev! Han sa hela tiden att han inte visste om han gjorde någon nytta men utan Niklas hade jag ju ALDRIG klarat det här… Det var han som såg till att jag drack, gick på toa, masserade mig i ryggslutet, peppade mig, såg till att jag andades och att bara ha honom där och veta att han skötte ALLT annat var en sån trygghet. Under tiden han var borta så frågade barnmorskan om jag inte ville ha lustgas och tydligen hade jag väl mumlat nej… då hade jag ju riktigt ont så jag vet inte riktigt varför. Men Niklas fixade det när han kom tillbaka och lustgasen sattes in. I början fattade jag verkligen inte hur den funkade… var svårt att få in tekniken, att börja andas i tid så den hjälpte samt att ta tillräckligt djupa andetag så den verkade. Men efter ett tag fick jag in snitsen och jag kan ju säga att nu förstår jag dom mammor som säger att lustgasen blev deras livlina. Höll så hårt i den där jäkeln under resten av förlossningen att man nog kunnat tro att mitt liv hängde på det… hahaha. När jag var öppen sex centimeter gjorde det så förbannat ont i ryggslutet att Niklas såg till att jag fick kvaddlar (sa ju att han var the shit att ha runt sig!). Jag var nämligen beredd att prova ALLT då jag inte fick epidural och även fast jag bara hört negativa saker om dom så ville jag ge det en chans. Och tur var väl det! Visst gjorde det ont att ta dom men vilken skillnad det gjorde. Det värsta trycket försvann då och jag kände mig lite mer närvarande än jag gjort på ett tag. Tyvärr så började jag strax efter det få krystvärkar fats jag inte borde det… Vid 8 centimeter så låg nämligen Elliott med ansiktet lite ner och det trycktes på en större yta under värkarna än vad det borde… inte skönt att vilja krysta – men inte få det – och då försöka låta bli. Det här var den absolut värsta biten och jag minns väl lite sisådär av det måste jag erkänna. Vilka som var inne i rummet och gjorde vad med mig vette fan – och inte brydde jag mig heller! När jag var öppen nästan nio centimeter så hörde jag, genom min dimma, att det hade gått tillräckligt många timmar från min spruta med blodförtunnande att jag kunde få epidural. Hade kunnat jubla då kan jag säga… När den var satt (såg verkligen narkosläkaren som min lilla ängel då…) så blev det ju en helt annan sak. Herregud vilken skillnad att ligga i värkar utan och med epidural! När den väl började värka var det som en dimma drogs bort från mina ögon och jag blev närvarande igen, kunde prata med Niklas och barnmorskan igen och kände mig på riktigt kontaktbar! Så skönt att kunna ligga i sängen och bara ta värkarna med hjälp av andningen och slippa det förbannade ryggontet! Nu var jag öppen nästan tio centimeter och jag kände verkligen att ”yes, snart är det nära” och med epidural så skulle det här ju gå lätt som en plätt! Den gjorde nämligen att mitt illamående försvann (vanligt tydligen) och jag kunde alltså mellan värkarna få vila för första gången sen det hela startade!! Blev också hungrig och fick i mig lite nyponsoppa och saft som smakade himmelskt… Tyvärr varade min lycka inte så länge. Elliotts hjärtljud började nämligen gå ner drastiskt och dom kom in och skulle ta prover från hans huvud, ett slags stresstest för att mäta mjölksyran. Det visade sig vara väldigt högt men dom beslutade att vänta en stund och prova igen. Tyvärr visade inte det testet på någon bättring heller och hjärtljuden fortsatte att vara väldigt låga. Sen gick allting väldigt snabbt. Dom hade, när dom gjorde stresstestet, förklarat att det kunde bli snitt, men jag var så totalt inställd på en vaginal förlossning att jag inte riktigt tog det till mig. Men efter det andra testet så trycktes det på larmknappen för akut kejsarsnitt och på några sekunder så stormade det in människor som körde ut mig ur rummet, tog med Niklas för att få byta om till operationskläder och mig in i operationssalen. Tror det var 15 personer där inne… varav 4 narkosläkare. Helt galet. Ute i ett annat rum stod två barnläkare redo att rycka in om något skulle hända med Elliott och hela teamet arbetade så sjukt snabbt och effektivt att man blir imponerad. Jag hann aldrig riktigt bli rädd, det enda jag ville var att få vara vaken, vilket jag fick, och såklart att allt skulle gå väl med bebben i magen. Även fast jag fick vara vaken så tog det inte många minuter till allt var klart och man hörde ett litet skrik som signalerade att han var ute! Sicken lycka!! Under hela operationen hade jag världens bästa överläkare bredvid mig som förklarade precis allting och pratade lugnande med mig, hon tog också hand om Niklas som satt bredvid mig hela tiden. Det läskiga var att du känner precis allting dom gör under operationen. ALLT. Smärtan är borta men du känner hur dom lägger snittet, gräver runt i den mage, drar ut bebisen och för att inte tala om sen när dom ska ha ut moderkakan. Direkt efter han plockades ut så visade dom bara upp honom snabbt för mig så jag fick se och lukta lite på honom. Och det jag minns är att jag tyckte han var så sjukt fin och undrade hur i helskotta det gick till?!! Och sen hur gott han luktade… äckligt kanske men inte för mig! Sen försvann han ut med Niklas som fick vara med att klippa navelsträng! Sen, under tiden dom höll på med min mage, så fick han ligga lite på mitt bröst så jag fick hälsa lite men det var svårt när jag låg så illa till att verkligen ta honom till sig. Sen togs han ifrån mig och jag skjutsades upp på uppvaket…

Tiden här emellan blev ju väldigt mysig för Niklas som fick första kontakten med honom och mysa med honom alldeles själv, vilket jag tror var väldigt viktigt. Själv låg jag bredvid en galen tant och hade det piss. Dom tyckte jag skulle passa på att sova i väntan på att känseln skulle komma tillbaka i benen och kontrollera att alla mina värden var bra, men det enda jag kunde tänka på var att min bebis och man befann sig någon annanstans där jag också ville vara! När dom märkte att jag inte somnade och mina värden ändå var okej så skjutsade dom ner mig mycket tidigare än annars, vilket jag tackar för! Då fick jag äntligen hålla i honom på riktigt och vi fick in mackor och te och cider på rummet som smakade så ljuvligt så det var inte klokt. Strax efter rullades vi upp på BB-avdelningen där det som tur var var så tomt på folk just då att vi fick välja rum. Vi valde noggrant och fick ett eget med toalett, väldigt sällsynt tydligen…

Efter operationen fick vi också veta varför allt gick som det gick… Det visade sig nämligen att när dom tog ut Elliott ur magen så gick hans navelsträng av på vägen, den var alltså så extremt kort att den inte räckte till. När jag låg och hade värkar och han skulle tryckas ner så ströp jag hans lufttillförsel med varje värk och han gjorde då allt för att åka tillbaka. Det är anledningen till att det tog så otroligt lång tid för mig att öppna mig de tio centimetrarna. Han klarade ändå av det fram till dess men då blev det för mycket för honom och hans hjärtljud sjönk… Han hade aldrig klarat av en vaginal förlossning, hans navelsträng hade inte på långa vägar räckt hela vägen så det är så otroligt skönt att veta att dom har en sån koll! Bästa barnmorskorna och läkarna!

Så här efteråt så tycker jag ändå, trots att det var en lång och dramatisk förlossning, att allt ändå har ett rosa skimmer över sig. Jag har delat något helt unikt med Niklas och det bästa i hela världen kom ändå ut av det och trots smärtan och de långa timmarna så togs vi så väl om hand hela tiden att allt ändå kändes tryggt och bra och jag kommer därifrån med en positiv bild av Elliotts väg ut i världen!