Archive for the ‘Amning’ Category
You are currently browsing the archives for the Amning category.
17
Jul
2012
slutammat
Redan innan Elliott var född, och jag faktiskt inte visste om jag kunde, så hade jag bestämt mig för att amma till han var 1 år. Amningen kändes väldigt viktig för mig och var något som jag ville få att funka, för bådas vår skull. Nu är han 1 år och min tanke var väl att han självmant skulle ha avvant sig, att han helt enkelt skulle tröttna på det och istället hänge sig åt ”riktig” mat. Och det funkade ju på dagen, när han var 10 månader så började han visa ett ointresse för att ligga ned och amma, allt var nämligen så mycket mer intressant runt omkring. Men det var som att han där och då fick lite panik över det och kompenserade det genom att börja amma mer på natten… Så de senaste två månaderna har han ammat mellan 3-6 gånger per natt vilket kanske inte är den riktning du vill att det ska gå när han är så gammal. Han krånglade dessutom något fruktansvärt på natten där vid 10 månader och vaknade massor av gånger på natten och grät och var förtvivlad, något som de flesta trodde var separationsångest. Så jag har den senaste tiden känt mig allt annat än pigg med en kille som legat i vår säng och vaknat så många gånger och sen vakna för natten kl 05. Trött är bara förnamnet. Så förra veckan bestämde vi oss för att nu får det vara slutammat! Hade han velat ha morgon och kväll så hade jag fortsatt amma honom då men för att få honom att sluta vakna på natten så var tipsen vi fick att avbryta det helt. Så sagt och gjort, han inte bara nekades brösten på natten, han åkte dessutom tillbaka i sin egen säng efter att ha huserat i vår i några månader. Vi trodde att det skulle bli en mardröm, att han skulle skrika sig blå efter att få amma och vara allmänt missnöjd och arg. Men vi var smarta och placerade Niklas närmast spjälsängen och inte mig så när han vaknade på natten så var det Niklas som skulle få honom att somna om och lugna sig och inte jag. Och därmed inte få nys om mig och vilja ha bröstmjölk. Och det tycks funka galant! Det har nu gått en vecka och han vaknar bara ett par gånger per natt och när han gör det så får Niklas honom att somna om på ett kick. Och det bästa av allt? Han sover mycket längre på morgonen nu! Han har inte vaknat 05 på hela den här veckan utan mellan 06-07, rena rama sovmorgonen för oss efter så tidiga uppstigningar! Först tänkte vi att ”varför har vi inte provat det här tidigare!?!” Men jag tror helt enkelt inte att han har varit redo tidigare, att det är nu han är lugn och trygg i sig själv igen för att klara av att sova själv och dessutom förlora amningen. Så vi ska inte klandra oss för det utan bara njuta av det faktum att vi alla sover så mycket bättre nu!
19
Maj
2012
slutammat?
Häromkvällen när Niklas skulle ge Elliott mat var han så trött att han höll på att somna men var samtidigt så hungrig att han inte ville vara utan. Lösningen blev detta: snutte över huvudet medan mat äter så man långsamt kan sjunka in i sömnen mätt och belåten. Lille Pluttas… För det är välling som han äter nu på kvällen innan sängen, han har ju vägrat ta det förut men nu har vi hittat en smak som går hem! För det här med amning börjar Elliott tycka är lite tråkigt… Vilket är både skönt och tråkigt. Jag var nämligen rädd att jag skulle behöva ”ta det ifrån honom” när jag börjar jobba men han har de senaste veckorna börjat avvänja sig själv. Jag ammade nämligen alla mellanmålen samt kväll och natt tidigare, men han började tycka det var sjukt tråkigt att amma dagtid för några veckor sedan och sen så behövde han något mer mättande då han vaknade så många gånger per natt för amningen. Så nu ammar jag bara förmiddagsmålet (när han är precis nyvaken) samt på natten OM det behövs och det tidiga morgonmålet (E vaknar 05:30 så då får han en ”första frukost” av mig innan vi äter vid 07). Och det fungerar utmärkt! Helt plötsligt började han hoppa över amningen vid 22 (som han haft sen nyfödd) och åt senare på natten. Och nu kan det gå hela nätter utan att han behöver mat och äter han nu är det mer för mysstunden än själva maten. Och det här innebär ju såklart en större frihet för mig, jag är inte längre bunden till honom på samma sätt och han håller sig mätt på kvällen mycket längre vilket betyder mer sömn åt oss alla! Men samtidigt är det ju mysigt med amningen och en stund man har tillsammans som är väldigt speciell. Men det känns ändå väldigt bra att han fixar det här själv, att han får bestämma när han vill sluta amma så inte jag tvingas göra det åt honom. Jag tror att till jag börjar jobba efter sommaren så har han slutat amma helt, det handlar ju nu bara om några gånger per dygn så på över tre månader så ska vi nog fixa det!
15
Okt
2011
amningen
Att amning kan orsaka stora känslor hos mammor kan nog de flesta med barn skriva under på, antingen så får man inte tillräckligt med mjölk, barnet har svårt att få tag, krånglar och inte vill äta eller så vill den mest snutta hela tiden. Att man bara skulle lägga barnet vid bröstet så var saken klar, som jag trodde på BB, är inte fallet. Och jag och Elliott har ju haft våra duster angående amningen, men nu funkar det hur bra som helst. Bara sådär. Nu äter han utan krångel och jag får skratt och leenden tillbaka var och varannan gång och mutning med napp på slutet behövs inte särskilt ofta nu. Riktigt skönt. Och nu såhär i efterhand så kan jag ju konstatera att det egentligen inte var så farligt eller höll på så lång tid som jag i min hjärna fick det till. Men det är ju så, när nåt inte är bra så upplever man som att det pågår i all evighet. I verkligheten kanske det handlade om ett par veckor. Men det är de där känslorna att han, när han inte sög på som han skulle och inte tog bröstet ordentligt, ratade hela mig och inte bara maten. Att det var JAG som inte dög. Läste faktiskt om en kvinna som hade jättesvårt med amningen som efter några veckor blev så ledsen och desperat att hon slängde sonen till sin man och sa att hon aldrig mer ville se sitt barn då han uppenbarligen inte ville ha henne då han ratade hennes mjölk. Så. Starka. Känslor. Så långt gick det aldrig för oss men att det orsakar mycket känslor och mycket jobb för att få att funka är ju helt klart. Amningshjälpen var på plats i går på mässan och jag gick faktiskt in till dom bara för att berömma dom för det fina arbete dom gör. För det är för dom som dom flesta andra, man får bara höra när nåt blir fel men inte när man hjälper. Men nu vet dom!
25
Sep
2011
nåt har hänt…
Glada killen
Kan inte riktigt förklara vad det är men vår lilla kille har blivit stor! Helt plötsligt har han liksom blivit en helt egen liten människa och det känns som vi kommunicerar på ett helt annat sätt. Kanske låter löjligt men det känns verkligen som att han FÖRSTÅR mig nu. Och jag honom. På bara några dagar har han utvecklats enormt och han följer omvärlden på ett helt annat sätt än tidigare. Det är lite svårt att ge exempel men det känns liksom… Att han dessutom har utvecklats massor fysiskt gör ju sitt till!
Och amningen som i cirka två veckors tid bara gått sämre och sämre (han får hela tiden i sig mat så jag tror inte han lider av det, bara jag som tycker det är superjobbigt att han gråter före eller efter…) funkar helt plötsligt utan problem! Han har till och med börjat med att avsluta amningen med att titta upp mot mig och le… Första gången han gjorde det fick jag tårar i ögonen och visste inte till mig av lycka. Kändes som vi nått en milstolpe han och jag!
Hålla i leksaker helt själv och suga på dom? Självklart, man är väl stora killen!
22
Sep
2011
Perspektiv
Äntligen får jag läsa boken…
Jag känner ingen här i Stockholm som har barn i samma ålder som Elliott och ingen av mina närmsta vänner har barn över huvud taget, vilket gör att jag inte har någon som jag kan sitta och prata med på dagarna och byta erfarenheter med kring barn. Detta har fått till följd att jag helt enkelt inte vet vad som är ”normalt” och inte med barn och inte heller hur andra resonerar kring sömn, mat och beteende. Så jag utgår ju från vår lilla värld och bygger upp rutiner och en vardag och värderar allt som händer kring vad jag tycker och tänker utan några referensramar. Vilket kan bli lite kul…
Självklart har jag kunnat följa mina syskonbarn men man tänker och reagerar inte alls på samma sätt nu som innan man blev förälder och var helt ärligt talat inte lika intresserad. Men nu när jag börjar åka till Norrtälje och min familj får umgås över ett dygn med Elliott och se alla hans sidor och jag har kunnat sitta ner och prata med dom om hans utveckling och beteende har jag fått helt nya perspektiv på saker. Jag har dessutom börjat läsa Boken (bibeln enligt många) där det finns berättelser från andra mammor om sina barn och kommit fram till att jag nog har det lättare än vad jag trott. För när jag tycker han är kinkig och gråter en hel dag så handlar det snarare om att han skriker en kvart i sträck (som i helgen som var) och inte timmar som andra barn verkar kunna göra. Att han kinkar lite när han äter ska jag nog inte heller hänga upp mig på för han äter ju i alla fall och alla barn verkar ju ha något som ”stör”. Elliott har ju till exempel aldrig strulat med sin sömn sen efter första veckan (då ingen av oss visste vad vi gjorde…) vilket verkar vara ett vanligt problem. Han har aldrig skrikit och hållit mig vaken på natten, aldrig haft problem att nattas och aldrig vägrat sova. Han kan vakna på natten och vara glad, men då är det bara att låta han ligga, eller så kan han ligga och tappa nappen. Men han skriker aldrig utan att kunna tröstas på några sekunder och jag har aldrig behövt gå och vagga och vyssja. Så när han vaknar i natt och ska ha mat så ska jag krama lite extra på honom för att han är så snäll och låter sin mamma sova!
14
Sep
2011
BVC-besök
Kolla in ögonen när han ska zooma in något…
Var på tvåmånaderskontroll med Elliott i dag där han först mättes och vägdes för att sedan kontrolleras av läkare där man tittade på ögon, höfter, mun, lungor, hjärta, ryggrad och motorik. Han hade inte gått upp lika mycket som han brukar så hans kurva sluttade nedåt för första gången, den ligger fortfarande inom gränsen för vad som är okej men vi ska dit nästa vecka igen för att kolla så han fortsätter gå upp. Allt annat såg däremot fint ut och förutom att han gallskrek under hela undersökningen (att ligga naken i ett rum som faktiskt inte är så varmt och undersökas kan ju inte vara nån hit…) så gick det fint. Jag började ju däremot oroa mig för hans vikt (såklart…) och om han skriker på slutet av amningen för att han fortfarande är hungrig och inte snuttig som dom trodde på Amningshjälpen? Men jag, som Niklas så fint påpekade, oroar mig för mycket om saker som inte är bekräftade än och det är ju såklart bättre att vänta med oron till efter nästa vägning. Men jag blir lite irriterad på dom som jobbar där för jag tycker inte vi får någon respons alls och allt känns väldigt jäktat och inte alls så lugnt och informativt som det borde. Den första vi hade (Eivor) var så otroligt bra och det var aldrig någon stress med henne och han vägdes och mättes i lugn och ro och sen satt man ner och pratade en stund med henne. Om sånt vi oroade oss för eller ville ha information om eller så frågade hon oss om saker. Sen hon slutade har vi inte fått sitta ner alls när vi är där utan man kommer in, klär av honom och väger och mäter och sen är det tack och hej. Inga frågor, inget sitta ner och prata. Inget som utstrålar lugn och ro. Gillar det inte riktigt… Nu har jag sagt de senaste två gångerna att jag haft problem med amningen men hon lyssnar inte ens utan sa bara att fortsätter han gå ner får man börja med tillägg. Hm, okej… Inte fråga mig om hur det faktiskt går med amningen, vad som krånglar och kanske rätta till det? Utan direkt tillägg som jag vill undvika så gått det går? Men det är väl på BVC som på vilken läkarmottagning som helst: stress, stress, stress. Eller?
9
Sep
2011
att stressa av
Bästa avkopplingen är (förstås!) att titta på den här lilla krabaten…
Häromdagen när inte amningen funkade som den skulle (lite lustigt för direkt efter jag pratat med Amningshjälpen så började allting funka och de gånger han gråtit på slutet har jag tagit till nappen och allt har blivit bra..) blev jag otroligt stressad, ledsen och nervös och då finns det inget som är så lugnande (förutom träning) som att städa, plocka och fixa. I alla fall inte för mig… Så jag satte Elliott i babysittern och började rensa i min garderob. Och jäklar vad jag rensade, jag var totalt skoningslös och varje litet klädesplagg gicks igenom och öven byrålådorna åkte på sitt. Och det behövdes för jag upptäckte kläder jag köpt som jag aldrig använt för att galgarna hänger så tätt… illa! Dessutom hade jag massor av nya kläder som jag aldrig använt som åkte ner i kassar, har man inte använt något på ett år så kommer man inte göra det även fast man tycker plagget är fint. Något är uppenbarligen fel och kommer inte magiskt att rättas till av sig självt. Så nu har syrran lite nya kläder när hon kommer hem från utlandet…