Thérése blogg

nytt datum

Ett juni eller julibarn..? Foto: Thérése Isaksson

Kommer inte ihåg om barnmorskan sa något vid KUB-testet, det kan hon ha gjort utan att vi registrerade det då vi var fullt upptagna med att ta in alla annan information, men vi har fått ett nytt BF. Hittade pappren vi fick med oss därifrån i går och där står det att beräknat datum nu är 2 juli! Jag vill ha ett junibarn (fråga mig inte…) så jag hoppas att dagarna tickar stadigt ner mot månadsskiftet. Det betyder att jag nu är i v 13+4, känns bra att det går åt det hållet så man inte får ett datum längre fram.

KUB-test

Bild lånad från Expressen.se

Jag hade redan innan jag skrev in mig på mödravården bestämt mig för att begära att få ett KUB-test. Där kollar dom, med hjälp av ett blodprov från mig, min ålder och ett ultraljud där dom möter en vätska bak i barnets nacke, hur stor risk jag har att få ett barn med Downs syndrom samt två andra kromosomsjukdomar. Vi har ingenting i vår släkt som tyder på att vi ska få det men testet är gratis och helt ofarligt för både mig och barnet så varför inte?!

Och det var så häftigt att se att det den här gången fanns en människa där! Jag hade redan innan detta test hunnit göra två ultraljud då jag första gången inte visste hur långt gången jag var då jag inte hade nån sista mens att utgå från (åt piller som tog bort den helt och hann aldrig få tillbaka den efter att ha slutat) och andra gången behövde SÖS göra det för att fastställa hur långt gången jag var då det hade med sprutorna jag skulle börja ta. Och de gångerna var det bara en liten böna på någon centimeter som låg och tickade, jämfört med bara några veckor senare och man såg en liten människa! Men allt såg bra ut och risken för att jag skulle få ett barn med någon av dessa sjukdomar var väldigt låg. Barnmorskan kollade också att det fanns tillräckligt med fostervatten (check), att barnet hade normal hjärtaktivitet (check) samt normala fosterrörelser (check!). Så skönt att veta att allt stämmer så långt i alla fall!

komplikationer

Den magiska stickan…

Vilken service man får i sjukvården när man är gravid! Dom tar ju verkligen provar gällande ALLT när man skriver in sig på mödravårdscentralen, känns väldigt tryggt. Extra tur var det för mig då dom upptäckte en del… Dels så upptäckte läkaren att jag har fel på min ämnesomsättning och inte producerar ett hormon som stabiliserar min vikt. Det som gör mig så förbannad är att jag i början på året gick till min husläkare just för att jag gick upp så mycket i vikt utan att jag förstod varför. Men hon tog inte de nödvändiga proverna utan menade att det var sorg över min pappas död. Jag försökte verkligen förklara att du inte går upp över 10 kilo på grund av det! Men jag hade alltså rätt och hade kunnat lösa det hela för ett antal månader sen. Men jag ska väl vara glad att dom upptäckte det!? Nu äter jag en tablett varje dag för att stabilisera det hela så det ska inte vara någon fara. Sen så har ju jag haft blodpropp som barn, fick det i samband med att jag bröt mitt knä och hade gips från ankel till lår. Dom tog då en massa prover på mig men upptäckte ingen anledning som kunde ha gett mig den utan trodde det var för att gipset satt för hårt. Nu har det ju gått 18 år sen dess och utvecklingen gått framåt så när jag nu genomgick undersökningen, den görs på Specialmödravården på SÖS, så upptäckte dom att jag hela tiden har en förhöjd risk för blodpropp. I och med att risken för blodpropp alltid ökar i samband med graviditet så ligger jag i en riskgrupp och tar nu en spruta på mig själv varje morgon med blodförtunnande. Det ska jag göra hela graviditeten samt två månader efter. Får dessutom bara ta den i magen, vilket känns creepy, och undrar lite smått hur den kommer se ut efter denna nio månader långa misshandel..?

Även fast det känns lite konstigt att inte kunna klara av graviditeten själv utan en massa hjälpmedel så är jag sjukt glad att den fina sjukvården finns där för att hjälpa till. Utan hormontabletterna skulle jag inte producera tillräckligt så det räcker till Pyret, som då skulle ta skada. Och utan sprutorna skulle jag garanterat få en blodpropp. Nu hoppas jag att jag täckt upp allt som kan hända under graviditeten och får gå resten av tiden utan komplikationer!

Förklaring

Jag de senaste månaderna…

Har den senaste tiden varit grymt dålig på att blogga men det beror helt enkelt på att jag inte orkat. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag att alla gravida överdrev det här med trötthet och illamående för sympatipoäng (jag=hemsk) men nu vet jag att så icke är fallet. De första månaderna har verkligen varit – annorlunda… Så trött som jag varit trodde jag aldrig att jag kunde bli, ville bara sova, sova, sova. Nu är det bättre även fast illamåendet fortfarande sitter i, men dom säger att det ska avta så jag sätter mitt hopp till det. Niklas har verkligen fått ta hand om all markservice då jag kommit hem från jobbet och däckat i soffan och sen inte orkat röra mig därifrån. Jag är också (tydligen) väldigt känslig mot graviditeten då jag känner av typ allt som händer i kroppen. Dels så har jag ju mått sjukt illa 24 timmar om dygnet och spytt lite då och då, sen har jag känt av livmodern som växer i form av mensvärk och även hållt på att svimma flera gånger när blodmängden i kroppen ökar. Har också stora känningar av ligamenten (livmodern fäster i muskler på sidorna på magen) och ibland på nätterna när jag ska byta sovställning så tar det typ en kvart… Det positiva med det hela (för självklart finns det det!) är att man tydligen har mindre risk för missfall då, för kroppen ”knyter an” till barnet mycket starkare när man mår så här. Alltid nåt. Men nu när jag börjar känna mig bättre så ska jag förhoppningsvis skriva bättre och mer. Nu har jag ju dessutom nåt jag verkligen vill dela med mig av…

äntligen!

Gick i dag äntligen ut med det jag velat skrika ut i två månader – jag har en liten bebis i magen och vi blir föräldrar i juli! Just nu är den planerad till 5 juli vilket är min storasysters födelsedag och en vecka efter det fyller Niklas så vi får se vilken dag den prickar in. För mig får den gärna ploppa ut några dagar innan men…

Även fast den är planerad så är jag ändå i chock, det är ju så stort och så svårt att greppa på nåt vis. Jag hade också illusionen av att barntillverkandet skulle ta sin tid – som det ju ofta gör. Men icke. Några veckor efter jag slutat med p-pillren visade gravtestet ett vackert plus. Kan ju tala om att jag i ren chock tog tre stycken då jag bara inte kunde tro det… men alla visade samma.

Så mycket har hänt sen dess som jag ju inte kunnat skriva om så jag får väl ta allt i små delar helt enkelt… Men nu är det äntligen ute!

Världens bästa julklapp fick vi igår när vi fick veta att lilla Pyret i magen mår bra och växer som det ska!